Inatt åker vi ner till Stockholm igen med Anser. Penny får vara hemma den här gången, hon började lagomt att löpa(typiskt också) det har känts bra att ha haft med sig båda då dom känner sån trygghet av varandra. Och så var det ju JAG, hur ska kunna vara utan Penny i 1 vecka.

Ingen som väcker mig på morgonen då hon hör Marie kliva upp och vill ha mat

Ingen som ligger nedanför mig

ingen som vill bära kopplet och släppa det efter några meter

ingen som tittar mig i ögonen under våra promenader

ingen som buffar mig i vanten

Ingen som kommer och lägger sitt huvud mot min kind och vill kramas (har aldrig varit med om en kramgoare hund)

Ingen som ligger på rygg och viftar allt vad hon kan med svansen och vill ha kontakt men någon

Tur jag får ha med mig Anser iallafall

Men vi gör allt det här för en god sak, jag kommer att skriva om våra resor till Stockholm snart (tror jag) vissa av er vet vad det handlar om men allt har varit så jobbigt att jag inte velat prata om det.